Jag är splittrad. Vet inte riktigt själv hur jag mår. Jag är glad att jag har en underbar familj som jag älskar mer än livet. Jag är glad för att jag har världens bästa vänner som jag älskar så. Jag är överdrivet glad att Bekim och Albulena ska få en liten flicka om bara någon vecka. (Blir ju egentligen en ny kusin men jag ser det som att jag ska bli faster!!) Jag är glad för att jag fick reda på att min morbrors helt underbara fru är gravid igen. Deras son, som även är min gudson, fyller 2 år om några dagar och om 9 månader är det dax för en till.
Men jag är otroligt ledsen över att min kusin lämnade världen för några dagar sedan. Motorcyckel-olycka. Han var så ung, i 20årsåldern, proffs inom motorcyklar. Men så tog han motorcyckeln en dag på stan, utan hjälm, o så var han med i en olycka. Hamnade i koma och efter ett tag så dog han. Det var min sista kväll i Barca jag fick reda på det. Ush kunde inte sluta gråta. Fan va ja hatar motorcycklar, det är det värsta jag vet. Men jag försöker att inte tänka på det. Jag har ingen kraft och energi att gråta och må dåligt. Jag förlorade en vän för 6 månader sen och jag försöker fortfarande bearbeta det och förstå det. Har fortfarande inte förstått att vår kära Nancy blivit mördad. Världen är så hemsk.
Jag försöker hela tiden hitta saker o göra för att inte hamna i dåliga tankebanor. Jag vill resa för att undvika vardagen. Jag vill skratta för att glömma såren i mitt hjärta för en stund bara. Jag vet att jag inte mår så bra egentligen. Jag kan framstå som världens lyckligaste. Och så känner jag ibland, jag känner att jag är så lycklig man kan bli. Men om nätterna, när jag ligger ensam i min säng, så kommer alla känslor, det är bara när jag ensam jag kan känna efter hur jag egentligen mår. Det finns ingenting värre än när ens nära och kära dör. Men jag är inte rädd för döden. Jag själv är inte rädd för någonting egentligen. Det enda jag är rädd för är att förlora mina nära och kära. Dom som får mig att må bra, som får mig att glömma saker jag inte vill minnas o tänka på.

Men jag tackar gud varje dag för det jag har. Jag är så lyckligt lottad som har så fantastiska människor runt om mig. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag älskar dom allihoppa. Ibland känner jag bara sånna lyckorus inom mig, då jag bara vill skrika ut till världen hur bra dom är, hur glad jag är att jag har dom i mitt liv.

Mina föräldrar, mina underbara föräldrar. Alla i världen bodde ha sånna föräldrar. Även fast vi inte alltid kommer överns om allt, och även fast vi kan ha våra tjaffs så finns det ingen bättre känsla än när dom så lite som skickar gulliga sms till mig. Mina syskon, ååh..Min syster, bästa vän. På senare tid har vår relation utvecklats så mycket. Hon har verkligen blivit min bästa bästa vän. Jag kan säga precis ALLTING till henne och ni anar inte hur mycket jag uppskattar det. Samma med min storebror, våra deep-talks är oslagbara. Finns ingen kille i världen jag litar på som min storebror. Och Arber ohhh hur skulle livet vara utan honom? Varenda gång jag har tråkigt lr mår dåligt så finns han där och gör vardagen tusen gånger roligare. Jag älskar honom o hans knasiga humor. Han är verkligen familjens lilla glädjespridare.
Världens bästa familj. Skulle kunna göra precis allt allt allt för varenda en <3

Och så mina kära vänner. Som alltid får mig att garva till döds. Som allllllllltid lyckas göra mig gladast i världen. Ni anar inte hur mycket ni betyder. Jag vet att jag inte alltid visar så mycket kärlek men jag älskar er som fan ska ni veta. Vill ha er i mitt liv föralltid!

Det var det, har en sån där dag där jag bara vill sprida kärlek. Livet är för kort för att hata o ogilla. Ta ingen för givet, man vet aldrig när det försvinner. Ni är bäst!!!
Nu ska jag iväg och äta middag hos Bekim med resten sen ska jag möta upp mina älskade vänner och hitta på något. Puss på er alla där ute!