Känns som att man klättrar på ett berg. Man klättrar och klättrar men så tappar man greppet och faller ner. Och så måste man börja om igen. Och igen och igen. Varför gör dom såhär? När är allting över? Jag kan inte ens vara arg längre, är bara ledsen och otroligt besviken på mänskligheten.

Jag önska min syster va här. Hon är den jag kan prata mest med. Den jag väljer att lätta mitt hjärta mest med. Min bästa vän.
Och jag saknar min mamma. Jag trivs jättebra med min älskade pappa och lillebror men jag saknar resten av familjen också. Saknar dom så dt gör ont. Allt var så enkelt när man var liten. Då var vi alltid samlade, nu när alla är äldre så är det inte längre en självklarhet att vi tillbringar somrarna ihop.
Jag behöver dom just nu. Min älskade familj.

Aldrig uppskattat dom lika mycket som nu. Vill inte vara vaken mer, vill bara sova och få leva i drömmarnas värld. Tack för era kommenterar, ni anar inte hur mycket jag uppskattar det. Jag svarar såfort jag kan. Älskar er. Godnatt