Vanligtvis är jag en ensamvarg. Jag gillar att vara ensam i mitt rum och bara chilla själv så. Trivs helt enkelt med mitt eget sällskap. Men nu har det plötsligt blivit jobbigt att vara ensam. För det är när jag är ensam som tankarna dyker upp, det är då jag blir påmind om det tragiska som hänt och det är då tårarna börjar rinna. Fuck va detta är jobbigt..
När jag är med mina kompisar så kopplas det bort från hjärnan för en stund. Vi vill inte alltid prata om det som hänt för vi vet att dt inte blir bättre av att vi mår skit. Jag är så glad att jag har er, jag vet att jag inte säger det ofta (blir väl mest på fyllan då man blir extra känslig) men jag älskar er verkligen något så innerligt mycket. Ni betyder mer för mig än ni någonsin kan ana. Tack för att ni finns där, tack för att ni ALLTID lyckas få mig på bra humör.

Till någonting helt annat. Har fått mail från några läsare med personligare frågor och jag tänkte ta o svara här. Jag har inte den här bloggen för att hitta kärleken. Jag uppskattar att ni gillar min blogg men jag är verkligen inte intresserad. Jag har sett vad kärlek kan göra med folk och jag vill inte ha något sånt. Missförstå mig inte, jag tycker att kärlek är jättefint och jag är själv kär i kärleken men JUST NU i mina ögon så är dom flesta killar likadana. Om jag ska vara ärlig så har jag tappat hoppet om de flesta killar, känns som att alla är svin som ljuger och är otrogna. Låter nog jätte negativ och omogen nu men jag VET såklart att det finns helt underbara killar där ute, jag har bara inte fått träffa dom ännu. Och inte vill jag göra det på ett tag heller, jag klarar mig så bra så. Har inte tid för tonårsförälskelser.
Fan va dyster text det blev, måste bero på att jag är på riktigt dåligt humör..får sluta blogga när jag är på det här humöret fan haha..ska ta o sätta på en komedi-film nu. Godnatt