Jag saknar dig vännen. Fyra hela månader har gått idag och jag har fortfarande inte insett att du inte finns bland oss längre. Är det normalt att känna så? Att inte förstå att folk man känner lämnar jorden? Jag känner ett par stycken som lämnat oss men för mig är dom fortfarande här, fast att man aldrig råkar stöta på dom. Jag mår bättre utav att tänka så..men hur bra det är vet ja fan. Det är när jag är inne och kollar på alla bilder som jag gråter som ett barn, det är då jag inser vad som hänt..Men nästa dag så är jag tillbaks vid tanken att hon är hemma, trygg, med sin familj. Känns som jag typ lurar min egen hjärna..
Men det går inte en enda dag då jag inte tänker på dig Nanny, inte en enda! Läser våra konversationer..våra sms och allt sånt där..
Jag älskar dig Bun, ses på andra sidan <3