Vi föddes inte fastklistrade till varan. Vi föddes i våra egna kroppar, alla fick en varsin. (eller aa, dom flesta iallafall) Och jag tror att det är för en anledning. Vi föddes som individer för att vi ska leva livet på egen hand. Vi fick en familj för att ha någonting att luta oss mot men vi föddes fortfarande i varsin kropp. Det är meningen att man ska kunna klara sig själv i den här stora gryma världen. Det anser jag iallafall. Man ska inte räkna med någon. För i slutändan så ska du dö din egen död! Ingen tar dt åt dig, därför ska du leva ditt eget liv. Man är ung och naiv och tror att allt håller livet ut..men sen växer man upp och inser att nä men så e det inte alls. Alla har sina egna liv och bekymmer att tänka på. Din gamla barndomsvän som åker iväg och studerar till läkare ger inte upp sin karriär bara för att du är ensam kvar där i hålan, fattig och arbetslös. Ni kanske förstår min poäng? Visst tror jag på äkta vänskap och äkta kärlek men jag tycker bara inte om att räkna med folk. Jag är inne i min lilla bubbla där jag är säker. Där jag inte kan bli sårad. Och om jag inte förväntar mig något utav någon så lär jag inte bli besviken?
Jag har varit med om så mycket backstabbers och falska 'vänner' att jag inte ens ger någon chansen att bli min vän längre. Iallafall inte tjejer. Mina bästa vänner är alla sånna jag känt lääänge. Har så himla svårt att släppa in nya människor i mitt liv..Kan bero på att jag inte PALLAR helt enkelt. Jag pallar inte slösa min tid på folk som bara snackar en jäkla massa skit. Folk som kommer till mig och klagar o klagar o klagar och så ställer jag alltid upp som vanligt och sedan springer dom bara in i väggen igen. Och kommer tillbaka endast när dom behöver någonting. FUCK OFF!
Jag har ytliga vänner som jag umgås med då och då men jag öppnar inte upp mig NÅNSTANS för dom! Krävs så mycket för mig att kunna lita på någon. Och ändå litar jag inte på någon överhuvudtaget till 100%..Konstigt nog. Jag har ändå världens bästa familj och världens finaste vänner men det är någonting i mitt huvud som begränsar mig.
Nu när jag läser min text så låter det ganska tragiskt men jag gillar faktist det. Jag trivs i min lilla bubbla med mina få men nära och ärliga vänner. Jag trivs med att inte räkna med någon och alltid tänka att jag klarar mig själv, no matter what. Visst kanske jag går miste om en eller två diamanter till vänner i mitt liv men whatahell, jag är villig att ta den risken.



Tjejerna..spelar ingen roll att man inte ses lika ofta, man vet fortfarande vilka man håller varmast om hjärtat. Ni kommer alltid ha eran säkrade plats i mitt hjärta. Jag älskar er, ni är världens bästa vänner <3